Tillbaka igen…

En smått katastrofal inledning på året som ska bli mitt ”Ironmanår”, plus en katastrofal avslutning på 2018. Det är fem månader kvar, men även den kommande månaden innehåller utmaningar. Jag måste skriva av mig lite tankar.

Målsättningen är att ligga på ca 6 timmar/vecka i träningsmängd.
November innehöll 14 timmars träning. Avslutade den månaden med tre veckor i rad som innehöll 5 pass/vecka och det kändes rätt bra.
December började ”okej” och mitt i fick jag till en vecka med 5 pass, men totalt blev det bara 12 träningstimmar. Avslutningen var alltså inte ”på topp”.
Januari drog ihop 12 timmars träning och ca 2-3 pass/vecka. Den 25 januari är mitt senaste registrerade simpass…
Sedan kom februari med 2 träningstimmar, ett cykel- och ett löppass. KATASTROF!
Mars är här och de två första veckorna var träningsfria, men NU hoppas jag att jag är tillbaka på banan. Ett löppass i tisdags och ett cykelpass ikväll. Jag hoppas få till två pass till denna vecka, varav ett simpass.

Varför blev det såhär? Det finns flera orsaker. En är att jag har haft väldigt mycket att göra på jobbet. Jag har delvis fått en ny tjänst och den har utökats från 75 till 100%, vilket gör 10 potentiella träningstimmar färre i veckan. Det har dessutom varit en hel del övertid och ”deadlines” som har fått prioriteras. Samtidigt som att det otroligt roligt och inspirerande med nya tjänsten, så gnager det att träningen blivit nedprioriterad. Jag har försökt att behålla lugnet och prioriterat att även se till att få jobba undan en det privata saker som behövts ta hand om.

Det finns en del positiva saker. Jag har inte varit sjuk eller skadad, vilket även borde innebära att jag tappat ”lite mindre”. Trots minimalt med träning, har jag inte dragit på mig några nya ”extra kilon”. Pengar in, behövs för att finansiera träningen och Ironmanresan. Jag har också jobbat på att kapa bort en del uppdrag, för att frigöra träningstimmar framöver.

Hur mycket har jag tappat? Rent fysiskt, så uppskattar jag att jag på löpningen har tappat en hel del. Svårt att mäta, men jag är tveksam till att jag skulle springa milen under 50 min på asfalt idag. (PB från 2017: 45:34, Årsbästa 2018: 48:20) På cykeln låg min FTP på ca 265 innan ”uppehållet”. Ikväll kändes det som att det låg på ca 245… Simningen…så tyckte jag att det var en positiv utvecklingskurva i oktober/november. Då hade jag bra kontinuitet och nådde faktiskt 2000 meter ”i sträck”. Sedan har det gått utför och det är med viss ångest som jag känner inför nästa pass i bassängen. Sedan har jag tappat ”psykisk styrka”. Känslan inför Ironman är inte alls lika ”rolig”. Från att ha känt inspiration och ha kalkylerat målbilder, så känns det mer som att det är 50/50 om jag ens ska komma till start och sedan ännu en 50/50 om jag ska ta mig i mål. Det känns som en skör tråd, om det skulle komma något som stör den kommande träningen.

Pulsen. Jag har noterat att jag i denna veckas pass, ”lyckats” komma upp i klart högre maxpuls än jag gjorde som ”bättre tränad”. Jag nådde 192 som högst på löpningen i tisdags och ikväll var jag uppe i 195 på cykeln. Så högt har jag nog aldrig varit på cykeln och 192 var det länge sedan jag nådde på löpningen. Detta trots att jag inte alls kände att det var nära max i ansträngningen. Innan uppehållet var jag på väg att känna mig medvetslös när jag närmade mig 190. Bara en reflektion.

Som jag skrev kommer det att vara ytterligare en månad som kommer att innehålla mycket jobb. Jag HOPPAS att det blir en månad som innebär att jag åtminstone kommer att kunna träna kontinuerligt och successivt bygga upp kroppen inför de fyra sista månadernas träningsmängd inför Ironman. Det blir fyra månader som träningen nödvändigtvis kommer att bli det som är prioriterad, om jag ska ha en rimlig chans att kunna komma till start. Jag ber en bön till vädergudarna att det kommer att bli gynnsamma träningsförhållanden från mitten av april till mitten av augusti. Simma, cykla, springa, eat, sleep, repeat!

För att det ska gå…är jag tacksam för all pepp och stöd som jag kan få.