Långpass på cykeln
Inspirerad av alla imponerande prestationer i Ironman Kalmar igår, så planerade jag in ett långpass på cykeln idag. Nu skulle jag kunna mörka min ”plan” för passet och allt skulle vara frid och fröjd. Nä, ni ska få höra sanningen. Jag tänkte att det blir bra med ett 18-milapass, dvs samma som cyklingen på Ironman. Jag räknade med hjälp av roadfinder.se ut en passande ”resplan” som skulle bli nästan exakt 18 mil. Väderprognosen visade på uppehåll (bra), mestadels sol (bra), mellan 16-19°C (bra) och vindar på 6-7 m/s (jobbigt, men fostrande…tänkte jag).
Startade hemifrån vid 9-tiden och trampade mot Brännland, via Kassjö till Tavelsjö. Stannade för en selfie med sjön som bakgrund, innan jag trampade vidare. Fick lite mekaniska problem kort senare med kedjan, men det löste sig relativt snabbt. Vidare mot Flurkmark och sedan via Bodbyn till Bullmark där jag tog av mot Sävar. Stannade på trafikplatsen vid E4 för en nötcreme. Färden fick vidare till Täfteå där jag tog av ut till Rovögern för att njuta av utsikten några minuter. Dock var det två partier på väg ut som de tagit bort asfalten och det var värsta tvättbrädan att köra på. Klarade mig, tack och lov, från punkteringar. När jag kom åter till Täfteå blev det sjuk motvind. Ja, det hade varit mest sid- och motvindar under passet. Visst, fysiskt tärande, men även psykiskt tärande av allt susande i huvudet. Ibland höll jag på att blåsa av vägen av sidvindarna. När jag nästan stod still i backen uppför Täfteberget, så kände jag att det inte var ”min dag idag”. Jag cyklade vidare till Holmsjön för ytterligare en nötcreme. Höll ett kort möte med mig själv och beslutade mig för att avbryta min ursprungsplan. Cyklade till torget för att köpa en Gelato, blev en tre kulors. När jag kom dit hade jag cyklat 14,2 mil och då stängde jag av klockan. Åt glassen och cyklade hem. När jag kom hem lade jag mig i sängen och sov 1,5 timme!
Det blev alltså totalt nästan 15 mils solocykling. Lite besviken att det inte blev som jag hade planerat. Började tänka efter. Detta var mitt längsta solopass, någonsin. Det är bara Vätternrundan som varit längre cykling för mig. Okej, det känns kanske lite mentalt jobbigt att inte få till 18 mil – men samtidigt väldigt skönt att det är ett år kvar till Ironman Kalmar 2019. Nu vet jag (om jag inte visste det innan) att det kommer att krävas målmedveten träning fram till 17 augusti 2019, om jag ska greja utmaningen.
